Jag är SO-lärare i grunden, men arbetar i dag som speciallärare i en liten undervisningsgrupp som är insprängd i en vanlig skola. En del terminer har jag varit endast i den lilla gruppen och en del terminer har jag blivit utsläppt bland de vanliga eleverna kombinerat med tjänstgöring i den lilla gruppen. Alltid efter behov och efterfrågan, tillägg är att det är sällan jag som tillfrågas. Jag vet att jag fungerar och passar att arbeta i ett mindre sammanhang och lotsa dessa vilsna själar genom grundskolans senare år. Men längtan att få undervisa i en stor klass är allt som oftast mycket stor och avsaknad av elever med en egen motor och drivkraft kan ibland bli mycket stor. Bara att för en gång få en kick/energiboost av vanliga kids som har en längtan att vilja lära sig något, viljan och ambitionen att söka kunskap. Det mötet saknar jag ofta i den lilla gruppen, oftast tömmer eleverna där mig på energi och det är oftast tyvärr vid målsnöret som återbetalningen kommer. Om de lyckas att kunna söka in på ett vanligt program och i glada föräldrar som tackar en för en fantastisk tid och sen är 3 eller 4 års tjänstgöring tid över. Det gäller att försöka att glömma de där veckorna i november/december då de gick i sjuan eller åttan då de rev ”hela skolan” varje dag. Kom i konflikter med ”alla” och alla 300 hundra samtal/möten med alla möjliga inblandade/åtgärdsprogram. Men det finns stunder där de är fantastiska och då glömmer jag oftast allt negativt och tycker att man valt världens bästa yrke.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar